Födda:    våren 1971

Far:  Hildenmanor Black Friar
Mor:  Garddenholme Candytuft

Snöigt och kallt ute, men varmt och mysigt inne och världens sötaste valpar.

Så var det första gången jag såg Mimmi och Donald. Två svarta små ulltottar tillsammans med sina syskon. Vi var hos min kamrat Helena och hälsade på, valparna var runt 4 veckor. Så det var ju inte svårt att övertyga mig om att NU var det dags att skaffa en corgi. Jag bestämde mig för Mimmi, liten och söt.

Veckorna gick och det blev dags att hämta hem den lilla. När jag är där för att hämta Mimmi får jag veta att lille Donald är kvar. Han blir nog fluff – jaha…  ” Men stackarn, ska han bli kvar, det vore ju kul för Mimmi att ha en lekkompis ” tänkte intelligenta Bolle.  Sagt och gjort – jag åkte därifrån med två valpar!

Det var mysigt och de hade så kul tillsammans. De hade även kul med köksluckor, bordsben, stolsben och korkmattan i köket. Jag kan lugnt säga att jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på! När den ena gjorde någonting rätt, så gjorde den
andra fel

Ett tag var jag ganska förtvivlad, men plötsligt fungerade det. Jag upptäckte
att jag hade världens bästa hundar! Lydiga, snälla mot andra hundar och människor.
De stannade när de skulle, gick aldrig ner från trottoaren utan tillåtelse, kom när
jag ropade. Precis det som behövdes för att hundägandet ska vara roligt och enkelt

Mimmi var däremot inte alltid så snäll mot Dodde, han blev mer eller mindre
perforerad i sina öron.

Livet med hund var helt fantastiskt. Jag bodde och arbetade på Essingen och
kunde gå hem på lunchen till hundarna. Ibland fick de vara med – vilket misstag.
Tänk er själva två små söta valpar och 20 personer som ska gulla med dem!
Så mycket jobb blev det inte just då.

En och annan olycka hände också, vilket får hänföras till total okunnighet och blåögdhet. Som när Mimmi började löpa första gången och jag frågade runt lite
hur jag skulle lösa det. Då fick jag höra att ”de är syskon och vana vid varandra
så det händer ingenting” – Bolle den intelligenta slog till igen och trodde på det! Behöver jag påpeka att så var det inte.

Vad begrep jag, tyckte kanske att Mimmi blev lite rund, men inget märkvärdigt.
En morgon beter sig Mimmi mycket underligt, ser lite krystande ut.
Till sist ringer jag vår veterinär och får komma dit.
Jag vill ALDRIG mer se en sådan min igen, som den veterinären fick när hon
undersökte Mimmi och konstaterade  ” hon försöker valpa ”.

Det var en stor valp, såg precis ut som Donald och var redan fluffig
Den var dödfödd. Veterinären konstaterade torrt att det var ju tur att jag inte
fick en hanhund till. Borghild skämdes oerhört

Därefter hade en kamrat till mig hand om Donald när Mimmi löpte.
Donald avgudade honom så det fungerade utmärkt. Inga fler valpar!

Vi hade båt vid denna tid så hundarna blev riktiga båthundar – de älskade
skärgården och vattnet!

Mimmi

Åren gick, Mimmi ställdes ut med riktigt bra resultat. Hon var med två gånger i 
bästa avelsgrupp-finalen på Stora Stockholm! Det var häftigt och läckert att gå 
på röda mattan i strålkastarskenet. Mimmi tyckte inte att det var lika kul som jag gjorde, hade hon gjort det hade hon förmodligen fått ännu bättre bedömningar.

När Mimmi var runt 4 år råkade hon i slagsmål med en väninnas Grand Danois.
Hennes corgitemperament gjorde tyvärr att hon inte gav sig i första taget.
Efter det fick hon epilepsi. Mimmi medicinerades med ganska bra resultat i 
flera år, men jag ville inte ställa ut henne. Hon var en underbar hund, snäll och 
mysig, lite förvirrad ibland.

Så småningom hjälpte inte medicinen, utan Mimmi sällade sig till övriga vid Regnbågsbron.

Donald

Donald fick ju inte ställas ut – men vad visste jag om det? 
Så till första utställningen vi skulle på anmälde jag bägge två. 
Domaren tittade på Donald, började med bedömningen och kom sen på att 
” visst ja – fluff – ska inte ställas ut ”. 

Men Donald drog blickarna till sig och alla tyckte att han var jättesnygg. 
Han tyckte dessutom om att visa upp sig, typiskt

Däremot fick han ju vara med på Corgisällskapets specialutställningar, vilka
var roliga tillställningar. Donald vann flera fina priser vid dessa tillfällen

Dodde var en naturbegåvning – jag vidhåller att han förstod vad jag sa
I vilket fall så lärde han sig allting mycket enkelt och lätt
Nu tränade jag ju inte dressyr, men han gick aldrig i koppel, slogs inte, var
allmänt lätt att ha med - överallt

Vi flyttade från Essingen och under några år var mormor dagmatte till Donald.  Det fungerade utmärkt, han gick med henne ut och  handlade, satt utanför affärerna och väntade –  utan koppel även där.  Det var något han bara kunde, ingenting vi tränat.  Dessutom påstod mormor att han kunde klockan,  eftersom han varje dag gick till dörren vid samma  tid och väntade på att jag skulle komma.

Efter några år började jag ha med Donald på jobbet (fortfarande ABV) och det fungerade utmärkt. Han var ju som sagt en naturbegåvning, stannade på rummet, fram tills det kom någon förbi och sa ”Dodde, nu är det kaffe” – då gick han med. Märkligt nog så pratade mina arbetskamrater mer med hunden än med mig. Tror de tyckte att han var snällare….

Det finns mycket att berätta om denna underbara hund;

• han vindsurfade! Visserligen tillsammans med en människokompis, men han stod på brädan och tyckte det var jättekul. Så fort brädan kom fram, kom han rusande och ställde sig på den. Dessutom förstod han att stanna vid brädan om de slog runt, då simmade han runt tills det var klart och så plockades han upp på brädan igen,
• han ”dök” från bryggan, dvs när vi hoppade i vattnet från bryggan eller båten, då hoppade Dodde med! När vi badade från båten ute på havet, då simmade Dodde med runt båten, vilade sig lite på drevet, simmade lite och sen kunde han lyftas ombord,
• när vi ankrade upp i en grund vik, då simmade Dodde iland, gjorde det han behövde *ler* och simmade tillbaka ut till båten. Självlärt även de

Donald på gamla dar

Detta är bara några exempel på Doddes personlighet.

När Donald blev äldre märkte jag att han började röra sig lite ”underligt”, han kunde inte gå riktigt utan det blev mer ett skuttande med bakbenen.
Veterinären talade om att hans muskler bak (i ryggen) sakta förtvinade, därav den skumpande rörelsen. Hon sa också att han inte hade ont av det och att han kunde leva länge trots detta. Dodde verkade inte bry sig, han var lika glad som vanligt.

Till sist när musklerna inte fungerade alls, utan att jag måste bära honom ut till gräset, då var det dags för det både enkla och svåra beslutet.

På våren 1984 gick Dodde till Mimmi och de övriga vid Regnbågsbron.

Donald och jag upplevde så mycket tillsammans. Han var min bästa vän och finns alltid hos mig i mina tankar.