X-mas Just For Fun "Musse"

Född : 99 04 08

e: S u ch SV NV ch Ydnic´s Muntra Minus
u: X-mas Fairies Gift

uppf: Kennel X-mas

Vilken lycka när Gittan ringde och ropade i luren ”nu är det en svart hanne född”!!!   

Det var 1999-04-08, vi var på landet och vi jublade.Vi hade hoppats på en trefärgad hane efter Minus och nu blev det så. Totalt fick Fairie 6 valpisar. Musse märktes redan från
början, mycket pip och gnäll  *ler*.

Vi praktiskt taget ” flyttade in ” till Curre o Gittan för att följa valparnas utveckling i allmänhet och Musses i synnerhet.Minus tittade mycket tveksamt genom gallret på de små krypenoch såg allmänt ointresserad och besvärad ut.

Till sist blev det dags att hämta hem det lilla livet – vi åkte direkt ut till landet. Det var en strålande dag (vi har tur när vi hämtar valpar).Musse var jätteduktig i bilen, pep bara lite.

Väl framme på landet släppte vi ut honom på gräsmattan och han tultade runt. Minus tittade på honom och,,,,,,,,, sen kom den traumatiska upplevelsen!

Minus nöp till Musse, gissa han skrek den lille! Ett stort jack på nosen –ingen kul början för en liten valpis. Inte för att Musse verkade bry sig, för när vi släppte ner honom
så började han gå fram till Minus igen. Det fick han inte göra! Vi satte honom i valphagen (vad gjorde man utan kompostgaller?), där han fick lulla runt.

Vi blev naturligtvis förtvivlade – hur skulle nu detta gå?

Men med telefonkontakt och hjälp från Jessica så lugnade jag ner mig. Väl tillbaks i staden igen åkte Minus, Musse o jag till Jessica. Där hade vi lite ”uppfostran” av Minus, han fick lära sig att man INTE tuggar på små valpar (i alla fall inte på Musse).
Det gick ganska bra, Jessica känner ju Minus väl.

För Musses skull så var jag ute mycket med honom ensam, vilket i efterhand var riktigt bra. Det gjorde att han lärde sig lyssna på mig och inte bara följa efter pappa.

Minus fick under denna första tid vara hos sin älsklingsmänniska Catharina en vecka, på semester.  Gissa om han var nöjd. Han var faktiskt riktigt nyfiken på Musse när han kom tillbaka, dvs han nosade lite. Det kändes positivt. Som tur var så var det inte många veckor kvar till vår semester och vi kunde vara på landet med hundarna.

I början av semestern åkte jag ner med dem till sjön. Minus älskar ju att bada.  Musse var väl lite mer tveksam, men han plaskade runt i strandkanten. Eureka!  När Minus kom upp ur vattnet – lycklig – började han leka med Musse. Äntligen kunde jag andas ut, detta skulle nog fixa sig till sist.

Efter detta fungerade allt mycket bättre, visserligen åkte väl Musse på en och annan ” propp ”.  Ganska ofta självförvållat *ler*. Men de fungerade ihop. Vi badade mycket denna sommar, eftersom Minus alltid blir på så gott humör och vill leka när han badat.

Musse lärde sig så småningom att läsa signalerna från Minus som sa ”nu räcker det”. Numera fungerar de utmärkt ihop. Leker ibland, håller ögonen på varandra när vi är ute etc.

Stackars liten Mussepuss – han fick en hård start här i livet. Han var nog ganska övertygad om att världen var grönrutig, eftersom han framlevde mesta tiden bakom kompostgaller. Han fick sova i en liten valphage bredvid sängen. Han var jätteduktig från första stund. Sov hela nätterna. Väl ute på landet blev det lättare att ta ut honom (inga tre trappor upp utan hiss).

I slutet av sommaren vågade jag låta honom sova utan galler och det fungerade bra.  Han hade förstått att inte försöka gå nära Minus.

Musse är en helt underbar hund. Som valp hade han för sig att han skulle imitera en pälsmössa så fort han hälsade på en människa. Han fullständigt klättrade uppför personen i fråga, ända tills han kom upp på huvudet, då satt han där alldeles lycklig. Däremot hade han ju sina idéer om kloklippning och att bli borstad, men vilken valp har inte det? Det gick ganska snabbt över.

Han är en känslig hund upptäckte vi när vi började gå valpkurs med honom. Han ville gärna ”hävda” sig. Vi (läs Jessica) märkte snart att det hela berodde på att han egentligen är en liten ” nörd ”. Han är osäker och då är ju anfall bästa försvar. Han är mycket känslig för röster och kroppsspråk, vilket jag har använt i hans träning. Det har fungerat mycket bra. Däremot får man inte ”ta” i honom, det fungerar inte alls. Då får han panik, blir rädd och därmed blir det väldigt mycket tänder. Där ser man hur olika hundar kan vara.

Vi har jobbat ganska mycket med detta och i dag är han en mycket bra fungerande hund. Det går bra på våra corgiträffar, även om han håller sig lite i utkanten av alla hundar, för säkerhets skull. Men han brukar slappna av när vi gått ett tag och inget konstigt hänt.

Vi har gått ett antal kurser för Jessica – olika vardagslydnadskurser – då har han fungerat utmärkt. Även om han ibland är tveksam till andra hanar *ler*. I dag har han dock lärt sig att gå åt sidan och inte svara på allt. Vi har även tränat viltspår och han tyckte det var väldigt roligt, tills han blev skotträdd. Så kan det gå med liten Musse.

Han har godkänt anlagsprov och ett godkänt rörligt prov.

Vi ska försöka börja med viltspår i vår igen. Hade tänkt ”lura” honom att börja spåra genom att lägga ett spår vid sidan av vår promenadväg. Förhoppningsvis hakar han på spåret och då kan vi kanske fortsätta mer ”på riktigt”.

Han var så duktig innan han blev rädd, så det vore skoj att kunna göra det. Det är ju dessutom nyttigt för både hund och människa att vara ute i skogen och röra på sig.

Däremot är inte utställningsringen hans favoritplats – så det slipper han.

Han har en BIS-valp-rosett och några CK-rosetter. Det får räcka – vi vet ju att han är både bäst och vackrast!

Snabb är han! Vid förra årets tävling i Gränna om snabbaste corgin kom han på delad andra plats. Vid utslagstävling mellan tvåorna vann han. Då hade han snabbast tid av alla!

I år har vi tänkt att han ska vinna ”på riktigt”, så det är dags att lägga sig i hårdträning.

Snart fyller lille Mussepuss 5 år. Tänk att tiden går så fort. Det känns som om det var alldeles nyss han satt i lilla hagen o tittade förvånat på omvärlden.

Fortsättning följer…